Med anledning av Covid-19 har museet HAMN stängt tills vidare. Observera att förändringar kan ske med kort varsel. Läs mer om våra öppettider.

Just nu har vi stängt tills vidare på grund av de nya restriktionerna.

Medeltid i Nacka

Medeltiden inföll ungefär mellan 1050-1523 e.Kr. och det var en tid när kyrkor och kloster utanför Nackabygden var stora markägare i det som idag utgör Nacka kommun. Ända sedan 1200-talet har Nackas utveckling delvis påverkats eller varit beroende av Stockholm, där bönder och fiskare kunnat sälja sina varor och kunnat köpa de varor man själv inte kunde framställa på gårdarna. Fram till efter medeltiden, åtminstone till 1600-talet, levde människorna i Nackabygden huvudsakligen på jordbruk och fiske. Gårdarna låg utspridda i Nackas ganska kuperade landskap. Framemot medeltidens slut på 1500-talet var befolkningen utspridda på omkring 25 olika platser, de flesta ensamliggande gårdar. Ända fram till 1800-talet var Nacka kommun ganska glest befolkat.

Som vi tidigare har berättat i avsnittet Järnålder och vikingatid i Nacka kommun så fanns gårdar som Sickla, Järla, Drevinge, Älta, Erstavik, Söderby, Överby, Bo, Lännersta och Rensättra redan under järnålder/vikingatid. Troligen gäller detta också Neglinge och Mörby. Dessa gårdar låg sedan kvar under medeltiden och de vittnar om att medeltida gårdar kunde ha varit bebodda i hundratals år innan deras namn omnämndes i skrift på något papper som har överlevt till våra dagar. Gravfält från järnålder och vikingatid nära inpå gårdarna är en fingervisning om sådana äldre anor. Utöver ovanstående äldre gårdar, så har det också tillkommit gårdar under medeltiden vilka troligen inte fanns innan, såsom till exempel Kils gård. Det är möjligt att också Nyckelviken, Ramsmora, Kummelsnäs och Velamsund i någon form etablerades under medeltiden, de är åtminstone kända från skriftliga källor sedan 1500-1600-talet.

Slottsliknande herrgård
Erstaviks slottsliknande herrgård, fotograferad år 2016. Gården har anor ner i järnålder och medeltid, även om dagens huvudbyggnad är uppförd mellan 1763 och 1765. Foto: Holger Ellgaard, Wikipedia, CC BY-SA 4.0.

Den enda sätesgården, eller skattefria gården, i Nacka under medeltiden var Erstavik. Erstavik nämns i skrift första gången år 1356 då gården var sätesgård för frälsemannen Bengt Larsson. Namnet skrevs då Ærnastewik. Den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg pantsatte gården till påven år 1364 för att täcka stora skulder som dess senaste ägare Nils Turesson (Bielke) ådragit sig. Under 1400-talet ägdes gården av Katarina Henningsdotter (Königsmark) och därefter hennes dotter Anna Markvardsdotter (Stolpe). Erstavik ärvdes sedan av Annas dotter Ingeborg Ragvaldsdotter (Bonde) som var gift med först Nils Ottesson Björnram från Västergötland och sedan 1480-1499 med lagmannen i Södermanland Peder Ragvaldsson (Fargalt) vilka båda skrev sig på Erstavik.

Några korta ord kan också sägas om andra medeltida gårdar i Nacka, men vi ska komma ihåg att detta inte är någon fullständig genomgång av dessa. Utrymmet i detta inlägg är för begränsat för att i detalj beskriva alla gårdars historia, varför ett axplock är valt.

Vid Boo gård är Nacka kommuns enda vikingatida runsten påträffad (ett fragment av en runsten), läs om detta i det tidigare avsnittet Järnålder och vikingatid i Nacka kommun. Gården har från börjat troligen hetat Harg eller Hargsö, där det senare omnämns år 1282. Under medeltiden betydde namnet ”Bo” på gårdar att det var en större gård med administrativt ansvar för bygden. På 1500-talet tillhörde Boo gård bland annat kung Erik XIV:s amiral Jakob Bagge.

Drevinge gård nämns första gången år 1332 och gårdens äldsta karterade läger (1600-1700-tal) var söder om Saltsjöbadsleden i de nuvarande hästhagarna.

Järla gård nämns först i skrift i en av Stockholms tänkeböcker år 1453. En tankebok kan enkelt sägas vara en typ av protokoll som fördes i städerna under medeltiden. Kända namn som Sten Sture den äldre och Gustav Vasa har båda varit ägare till gården, även om de inte bodde där utan arrenderade ut egendomen.

År 1324 nämns Kils gård för första gången. På 1500-talet lydde Kil under Boo gård, Velamsund och Kummelsnäs.

Lännersta gård är skriftligt dokumenterad på 1430-talet, då den skänktes till munkklostret Gråbrödraklostret i Stockholm. På 1430-talet stavas gårdens namn Landesta, vilket ungefär betyder ”landningsställe” då en av Lännerstasundets gamla hamnplatser låg här. År 1478 dras Lännersta från klostrets ägo in till kronan.

I nuvarande Saltsjöbaden låg Neglinge gård, känd i skrift sedan år 1369. Vissa av gårdens byggnader ligger kvar och tillhör de äldsta bevarade byggnaderna i Saltsjöbaden. Gårdens välbevarade allmogebebyggelse bestående av tre byggnader vittnar om att Saltsjöbaden en gång i tiden var en fiskare- och jordbruksbygd med små gårdar och torp.

Enligt de äldsta källorna var Stora Nyckelviken under medeltiden ett torp som ägdes av Sten Sture den äldre. År 1502 kom egendomen att tillhöra munkklostret Svartbrödraklostret, men år 1527 drogs egendomen in till kronan av Gustav Vasa. Han skänkte sedan den vidare till Danvikens hospital som med hjälp av ett antal gårdar runt Stockholm finansierade sin verksamhet för sjuka och behövande.

Det äldsta skriftliga belägget för gården Sickla kommer från år 1460. Detta år nämns en Mattis i Siglö och år 1512 nämns en Jon i Sicla. Gården var vid dessa tillfällen ännu ett självständigt bondehemman och låg inte där huvudbyggnaden uppfördes på 1700-talet. En karta från 1690-talet visar att gården låg ungefär mellan Sicklarondellen och Dieselverkstaden, där Sickla industriväg nu går.

Älta gård nämns i ett köpebrev från år 1397, då stavas det Elpta. Gården såldes vid detta tillfälle av väpnaren Blåpanna till köpmannen Rutger Kroell i Stockholm.

Vi kan i sammanhanget också nämna några ord om namnet Nacka och Nacka gård. Gården omnämns i dokument för första gången år 1505. Namnet kommer från den närbelägna åsnacken väster om åmynningen i Järlasjön. Gården låg i ett skyddat läge i en liten dalgång intill Nacka ström och dåvarande landsvägen (nuvarande Ältavägen). Kring gården, bruket och strömmen etablerades Nackas första industrier med rötter från just medeltiden. Bruket stod för framställning av järn- och mässingsföremål och hade även en kvarn intill strömmen.

Slutligen kan nämnas en intressant medeltida lämning i form av en tegelugn som verkar ha anlagts vid Boo gård under 1200-talet och tagits ur bruk under 1400-talets början. Den ligger nära Boo-badet och undersöktes arkeologiskt under 2010-2011. Tegelbränning startade i norra Europa i slutet av 1100-talet och ugnen i Boo användes alltså till en teknisk nymodighet för tiden och den har kallats för ”den äldsta industrin i Nacka”.

Men det område som idag utgörs av Nacka kommun var under medeltiden långt ifrån en administrativ enhet. De olika kommundelarna hörde till olika medeltida härad, skeppslag och socknar. Någon kyrka fanns inte i Nacka under medeltiden. Befolkningen fick söka sig till Värmdö, Solna och Brännkyrka kyrkor, till vilka socknar dagens Nacka hörde. Först efter medeltiden, år 1557, uppfördes vid Danvikens hospital ett kapell dit åtminstone Sicklaöns befolkning kunde söka sig.

Nu har vi kommit utanför medeltidens ramar, men följande är ändå värt att nämna i sammanhanget. För befolkningen längre söderut uppfördes år 1642 Nacka kapell strax norr om Dammtorpssjön. Platsen är mycket vacker och väl lämpat för ett besök. Det ursprungliga kapellet, en relativt enkel byggnad i trä, är borta sedan länge. Kvar ligger dock flera äldre gravar samt ett mausoleum av sten som tillhör bryggarfamiljen Neumüller.

Gamla kyrkogården strax norr om Dammtorpssjön. Foto: Andreas Forsgren.
Gamla kyrkogården strax norr om Dammtorpssjön. Foto: Andreas Forsgren.
Silvrig plakett
En plakett vid gamla kyrkogården. Foto: Andreas Forsgren.

I vattnen strax norr om Nacka ligger ett mycket intressant medeltida skeppsvrak. Kungshamn är ett hamnområde vid Kungsviken, mellan Lilla Värtan och Halvkakssundet och på västra sidan av norra mynningen till Skurusundet. Här fanns det på medeltiden en hamn, omnämnd i 1300-talsskriften Bjärköarätten som en uthamn till Stockholms stad. Här vilar på Östersjöns botten det tolv meter långa så kallade Kungshamnsvraket. Den for på sent 1300-tal eller 1400-tal med en last av tegel, sannolikt från Duvnäs. Det hade just passerat Skanssundet när det förliste. Troligen var teglet ämnat åt någon betydelsefull byggnad i Gamla stan, som då var den centrala delen av Stockholm. Teglet ligger än idag kvar på skeppet, och en marinarkeologisk undersökning av vraket genomfördes år 1999-2000.

Andreas Forsgren
Arkeolog och Kulturarvspedagog, Stiftelsen Kulturmiljövård och museet HAMN
andreas.forsgren@kmmd.se

Lästips

Ekbom, C A. 1979. De medeltida jordvärderingsenheterna attung, markland, bol och hund. Nackaboken 1979.

Hammarlund-Larsson, C. 1987. Nacka kommun. Kulturhistoriska miljöer. Stockholm.

Kistner, J och Lejoneke, P. 2005. Kungshamnsvraket – lokalhistoria på djupet. Nackaboken 2005.

Strandman, B. 1985. Kulturmiljöer i dagens Nacka. Nackaboken 1984/85.

Senast uppdaterad: 2021/02/18

Scroll to Top