Stenålderns säljägare vid Strålsjön i Nacka
Södertörn under den äldsta tiden
Människor har bott på Södertörn mycket länge, uppemot 10 000 år. De äldsta spåren av människor utgörs av jägarstenålderns boplatser, eller de temporära jakt- och fiskestationer som idag återfinns i de högsta partierna i skogarna Hanveden och Tyresta. I just Hanveden finns Södertörns högsta topp, Tornberget, som med sina 111 meter över havet var den första del av Södertörn som för ca 10 500 år sedan tämligen hastigt började sticka upp ur havet. Landhöjningen var kraftig direkt efter det att landet befriades från inlandsisens kilometertjocka istäcke. Närmaste fasta land låg borta vid Kilsbergen i Närke.
Ännu kort efter den tiden, ca 8 000 f.Kr., låg hela södra delen av Södertörn fortfarande slumrande under havets yta. De första bosättarna kom dock snart till Hanvedenområdet på Södertörns norra del. De var pionjärer som med sina kanoter paddlade ut till kobbar och skär långt ut i själva oceanen, där tillgången till marina resurser var god. Att havet och landet låg mycket annorlunda i stora delar av Sverige under stenåldern (och senare) beror på ett komplicerat samspel mellan landhöjning och havsytans växlande nivåer. I vardagligt tal säger vi landhöjning medan geologer hellre talar om strandförskjutning. Marken under våra fötter höjer sig långsamt ännu idag, i Mälardalen med ca 0,5 cm/år.
För Nackas del så är de äldsta kända spåren från människor omkring 8000 år gamla, dvs från omkring 6000 f.Kr. och från den äldre stenåldern (jägarstenåldern). Då låg strandlinjen cirka 50 meter högre än idag och Nacka bestod av ett halvdussin kilometerstora öar samt små kobbar, holmar och skär. Det är i skogarna norr om Orminge – vid Kummelberget – som dessa spår efter Nackas första besökare och invånare påträffats. Där har arkeologer hittat mängder med små bitar av kvarts, rester efter redskapstillverkning från denna tid. Kvarts är sten som ser ut som mjölkfärgat glas och den finns ofta som ådror i berget. Bitar av kvartsen har knackats loss från berget för att sedan fungera som råmaterial vid tillverkning av exempelvis vassa knivar, skrapor och pilspetsar.
Yngre stenåldern - gropkeramikernas tid
Vi kliver framåt i tiden några tusen år, till den yngre stenåldern (bondestenåldern), mellan 4000-1800 f.Kr. I skogsområdet längs åsen mellan Erstavik och Älta – vid Sandasjön och Strålsjön – finns en handfull kustboplatser från yngre stenålder av den typ som arkeologerna brukar kalla gropkeramiska. Detta namn har de fått efter den karaktäristiska dekor som finns på keramiken som påträffas på dessa boplatser. Längs krönet av den sandiga och grusiga rullstensåsen ligger ett pärlband av dessa boplatser. Människorna som uppehöll sig här var inte bönder, trots att den yngre stenåldern brukar kallas just bondestenålder.
Gropkeramikerna var en tydligt kustnära kultur där säljakt och fiske har utgjort de viktigaste beståndsdelarna i näringsfånget. Det är osäkert om de odlade överhuvudtaget, men i den mån de gjorde det var det i mindre skala och inte på de stora åkrar som idag ofta generellt förknippas med jordbruk. Eventuella odlingar låg i sådana fall snarare på mindre terrasseringar och täppor i sydvända skogsbackar och på åsarnas sluttningar. Indikationer finns på att de på vissa håll kan ha hållit tamsvin i begränsad omfattning, annars utgjorde troligen hunden (som kunde hjälpa till med jakten) gropkeramikernas enda tama djur. I inlandet fanns samtidigt en mer tydligt boskapsskötande och jordbrukande befolkning, kallad stridsxyekulturen efter de karaktäristiska stenyxor som ofta påträffas vid deras bosättningar.
Den gropkeramiska kulturens huvudsakliga utbredning är i östra Sveriges kustområden, från Hälsingland i norr till Blekinge i söder, inklusive de stora öarna Åland, Öland och Gotland. Bara på Södertörn finns ett femtiotal kända gropkeramiska boplatser. Några exempel innefattar bland annat Sittesta i Ösmo (vilken undersöktes arkeologiskt år 2005 inför utbyggnaden av väg 73) och vid Marsta och Stora Vika i Sorunda. I Norvik utanför Nynäshamn undersökte arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård år 2018 en mycket stor gropkeramisk boplats med mängder av fynd.
Ett par andra välkända gropkeramiska boplatser i Nackas närområde utgörs av Återvall på Ingarö och Korsnäs i Grödinge. Lite längre bort finns kända platser som Jettböle på Åland, Ajvide på Gotland, Fagervik i Östergötland samt Åloppe-Mjölkbo och den relativt nyligen undersökta Tråsättra utanför Åkersberga i Uppland med sina fantastiska lerfiguriner.
Under perioden 3 300 – 2 300 f.Kr. blomstrade den gropkeramiska kulturen, för att sedan försvinna eller helt övergå till det jordbruk och den boskapshållning som spred sig över allt större områden i det som idag kallas Skandinavien.
Hur levde de?
Det är inte lätt att skapa sig en helhetsbild av livet på en stenåldersboplats enbart utifrån de kulturlager, anläggningar och fynd som vi hittar genom arkeologin. Ska man ändå försöka sig på att skapa en ungefärlig bild av livet på dessa boplatser så får vi kombinera resultaten från en liten arkeologisk forskningsundersökning av en av boplatserna (vid Strålsjön, se nedan) år 2001 med resultat från andra undersökta gropkeramiska boplatser. Då framträder en grupp på kanske 10-30 människor, vilka brukade platsen som en av troligen flera temporära boplatser. Dessa flyttade de runt mellan allt eftersom årstider växlade och åren gick. Rök steg från ett par härdar vid boplatsen, och några runda hyddor var uppförda som skydd mot väder och vind. Klangen av sten mot sten ekade vid tillverkningen av yxor i grönsten.
Kanoter, troligen tillverkade av urholkade stockar eller gjorda av träramar på vilka sälskinn var uppspända, låg uppdragna i strandkanten – flera av dem kanske vid boplatsens sydliga del där en något brantare sluttning utgjorde ett naturligt hamnläge. Några personer var ännu ute på säljakt vid de yttersta skären, och någon grupp kanske befann sig på de större öarna ett stycke västerut för jakt på kronhjort eller insamling av hasselnötter och bär. Kanske planerades en tur längre inåt Södermanland, där befolkningen ur stridsyxekulturen levde, för utbyte av varor och nyheter. Fisk hängde på en torkställning, keramik tillverkades, pilbågar strängades, mat tillagades i kokgropar, och naturligtvis pratade, skrattade och sörjde folk precis som vi gör idag.
Boplatser i Nacka
Några av de första invånarna i det som idag utgör Nacka kommun bosatte sig alltså längst in i den forntida havsfjärd av vilken Sandasjön, Strålsjön och Erstaviken är ”rester” som finns kvar. För ungefär 4500-5000 år sedan var dessa gropkeramiska stenåldersboplatser vid Ältaområdet mycket aktiva platser. Vattnet, som stod ungefär 30 meter högre än idag, glittrade precis nedanför boplatserna. Havet – samt mindre öar, kobbar och skär – bredde ut sig nedanför de flacka strandbundna ytor där de slagit sig ned. Klippor gav lä och skydd för vinden och omgärdade flera av boplatserna. Den åsrygg på vilken boplatserna påträffas låg i direkt anslutning till Östersjön, och rakt österut fanns då ett sprucket skärgårdslandskap inte olikt det vi idag finner i mellan- och ytterskärgården.
Den enda av boplatserna i området som har varit föremål för en arkeologisk undersökning är en av boplatserna närmast Strålsjön. Hösten 1969 skedde en serie höststormar som orsakade flera rotvältor i området. År 1971 påträffades denna boplats påträffades av en lokalbo. När han letade i rotvältornas medföljande jordmassor, så fann han påfallande mörk jord och flera keramikskärvor. Han drog (den korrekta) slutsatsen om det rörde sig om en forntida boplats.
År 1977 genomförde antikvarien Carl-Henrik Ankarberg och Riksantikvarieämbetets ombud Sven-Gunnar Broström en inventering på platsen, varpå fler än 700 keramikskärvor påträffades ytligt. Det stod nu klart att det rörde sig om en boplats tillhörande den gropkeramiska kulturen.
År 2001 genomfördes sedan en liten arkeologisk forskningsundersökning på platsen, under ledning av arkeologerna Christoffer Samuelsson och Niklas Ytterberg. Nacka hembygdsförening och arkeologisektionen vid Stockholms läns hembygdsförbund engagerades också i projektet, som finansierades av Berit Wallenbergs stiftelse. Arkeologerna öppnade upp tre mindre schakt på vardera 10-15 m², vilka naturligtvis bara blev små ”titthål” i den gropkeramiska boplatsen, vars totala storlek torde ligga på omkring 20 000 m²…
De tre schakten, som lades i skilda delar av boplatsen, uppvisade tre ytor som något försiktigt kan tolkas utgöra delar av en offer/festplats, en verkstadsyta och en plats för slutbearbetning av stenredskap. Fynden inkluderade lerfiguriner, slipstenar, skrapor i kvarts, två skifferpilspetsar, en skifferkniv, flera yxor tillverkade i grönsten, och mängder av keramikskärvor. Även benbitar hittades, vilka främst utgjordes av säl och därmed är lämningar efter dessa första Nackabors måltider på stenåldern.
Besök
Området där boplatserna ligger utgörs idag av ett vackert skogsområde väl lämpat för rekreation och Strålsjön-Erstavik naturreservat är lättillgängligt och välbesökt. Terrängen runt Strålsjön domineras av gles pelartallskog och hällmarkstallskog som kantar den mäktiga rullstensås där även stenåldersboplatserna ligger. Området utnyttjas bland annat till skid- och skridskoåkning, promenader, svamp och bärplockning. Tillsammans med Älta Mosse-Strålsjöns naturreservat är området ett sammanhängande rekreationsområde. I norra delen av Strålsjön finns en anlagd populär badplats.
Andreas Forsgren
Arkeolog och Kulturarvspedagog, Stiftelsen Kulturmiljövård och museet HAMN
andreas.forsgren@kmmd.se
Lästips
Bratt, P och Grönwall, R. 2011. Gropkeramikerna. Rapport från ett seminarium. Stockholms läns museum. Stockholm.
Broström, S-G. 1981. Stenåldersboplats vid Strålsjön. Nackaboken 1981. Stockholm
Burenhult, G., (red.) 1999. Arkeologi I Norden: del 1. Natur & Kultur. Stockholm.
Carlsson, S. & Ytterberg, N (red.). 2002. Gropkeramik i Erstavik: undersökning av en 5000-årig stenåldersboplats. Nackaboken 2002. Nacka.
Hammarlund-Larsson, C. 1987. Nacka kommun. Kulturhistoriska miljöer. Stockholm.
Pettersson, M & Wikell, R. 2007. Nackas äldsta boplatser – på spaning efter 8000 år gamla säljägare- och fiskelägen. Nackaboken 2007. Stockholm